Norrköpings tidning

Proggen och Fläsket Brinner skapade förvirring
2003-10-31

Idag spelar den gamla proggorkestern Fläsket Brinner i Norrköping på Crescendo. 10 december 1971 spelade samma orkester på Norrköpings Museum.

Den gången skrev recensenten Bozze Möller i NT att "Fläskets musik känns enformig, är ointressant och gör en tungsint. Trumslagaren hamrade och rytmiskt lät det mest diskoteksmusik...".

Det var inte allt. Slutklämmen i recensionen var som följer:
"Istället gick de fem popmusikerna ut genom förstärkarna med ett decibeltryck som dånade. Och ur det dånet kom endast fram en jämntjock klang med malande basgångar. Underligt nog föreföll den unga publiken ganska belåten. Band som Fläsket Brinner har tydligen en stil som går hem bland dagens ungdom. Varför är för mej en gåta"
Ett klassiskt fall av en generation som inte begriper sig på en annan får man väl säga?!

Många frågor
Ett annat exempel på en generation som inte begriper sig på en annan är följande imaginära scenario:
Fem eller sex ynglingar och ynglingor med flerfärgat hår sitter i en lekpark och funderar över varför proggen är skit. År? Cirka 1979. Plats? En mellansvensk stad. Lekledaren ställer ett antal frågor.
Fråga: Vem är det som tar sig själv på så stort allvar att du får fly om du kommenterar musiken i minsta negativa ordalag?
Svar: En proggare.
Fråga: Vem är det som först efter långt, moget, övervägande tycker att det inte är okej att äga en korvkiosk?
Svar: En proggare (eller en sovjetkommunist).
Fråga: Vem är det som tycker att varje ton och tanke måste vara genomtänkt för att den ska ha sitt berättigande?
Svar: En proggare (eller en moderat eller en folkpartist eller en socialdemokrat eller ...)
Frågorna var relevanta för oss som växte upp i slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet. I varje fall i min krets av musikvänner.
Proggen hade blivit ett skällsord och stod för allt som en arg ung kvinna eller man avskydde. Politisk inskränkthet, musikalisk elitism och politisk korrekthet.
Som oftast är när man är ung så har man rätt, just då. För visst fanns just allt det här i proggen. Men så är det alltid när en ny musikrörelse bildas. Det finns alltid människor som vet vad som är rätt och vad som är fel. Vad man får och inte får göra. Proggen hade företrädare som tyckte att de hade tolkningsföreträde på allt.
Därför fick ett band som Hoola Bandoola Band inte släppa sin engelskspråkiga skiva. Därför fick ett band som Contact utstå mycket spott och spe för sin ironiska sång Hon kom över mon. Därför tolkades Nationalteaterns Speedy Gonzales som drogpropagandistisk. Ett antal felslut, helt enkelt.

Ungdomskultur får alltid kritik
Generationernas kritik mot proggen är rätt typisk får jag säga. Liknande kritik har kommit under alla tider mot generationen före. Och på samma sätt har den äldre generationen sablat ned ungdomskultur under alla tider.
Säg den 55-åring som begriper sig på hiphop eller grindcore i dag? "Det handlar bara gangsters och brudar" eller "Måste det låta så hårt, högt och illa" är några kommentarer som känns bekanta i dag. Det kändes även bekant i går, förra året, för tjugo år sedan eller 50 år sedan. Det finns det vittnen till.
Thore Skogman, Sven-Ingvars, Fläsket Brinner, Ebba Grön, Entombed och Latin Kings har alla betecknats som obegripliga och i vissa fall som en fara för ungdomen.

Men Fläsket Brinner då? Vilka är de? Vad är det för gamla stofiler? Hur tråkiga är de på en skala från 0-10?
Bandet bildades 1970 och var då en blandning av svensk folkmusik, rock och jazz. Första mötet med en större publik fick bandet vid den så kallade Gärdesfesten samma år.
Gunnar Bergsten, barytonsax, Bengt Dahlen, gitarr, Sten Bergman, hammondorgel, Per Bruun, bas ochErik "Kapten" Dahlbäck, trummor är uppsättningen som kommer till Crescendo och är dessutom originaluppsättningen som fanns med då 1970.
Fläsket Brinner spelade och spelar instrumentalmusik och gav ut två plattor under sin verksamma period. En samlingsbox kallad Swedish Radio rec. 1970-75 släpps i dag. 1976 splittrades bandet efter ett antal medlemsbyten

Lite kuriosa är att bandet bland annat agerade förband åt Frank Zappa plus att Bo Hansson, legendarisk medlem av Hansson & Karlsson, var med i bandet under en period. Bland annat var han med den där gången 1971 i Norrköping.

Den sista frågan, den om hur tråkigt bandet är på en skala från 0-10 kan jag inte svara på. Den svarar vår recensent på, på måndag. Då i en skala från urspårat till fem. Han var med då och var troligen en av ungdomarna som gillade Fläsket Brinner.

ROLAND KLINGA

En musikalisk deja vu – 30 år senare

2003-11-03

Fläsket brinner
Crescendo
Fredagen den 31 oktober
En viss sorts samba växer fritt överallt. Och en viss sorts ljudgobelänger kan berätta sin vindlande historia med samma lyskraft efter trettio års tid.

Det bevisade Fläsket Brinner som i originalsättning återkom till Norrköping och vävde vidare där de slutade f

ör tre decennier sedan.
I 1970-talets gryning beskrev NT:s recensent deras musik som jämntjock och malande. "Underligt nog föreföll den unga publiken ganska belåten", konstaterade han häpet.
Som jag kunde avläsa i de många fårade ansikten som riktades mot musikerna på Crescendoscenen vid fredagskvällens spelning var samma publik fortfarande ganska belåten. Det var inte det minsta underligt, eftersom de fick uppleva exakt vad de önskade, nämligen ett musikaliskt déjà-vu.
Vad 50-plussarna som utgjorde auditoriets hardcore hörde, var inte ekot från en svunnen ungdomstid som med åren bakats in i gips och bladguld, utan essensen av Fläsket Brinner, oanfrätt av tidens syrastänk. Paradoxalt nog kanske det lät så rätt och tätt just därför att Fläsket Brinner upphörde som band under 1970-talets andra hälft och ackorden, harmonierna, dissonanserna och de minimalistiska tonfigurerna blev hängande i luften. Att fånga in dem igen och få dem att klinga vidare är en heroisk uppgift. Fläsket bevisade på fredagen att de hade kvar sin sensibilitet och friskhet. Deras framförande hade inget musealt eller musik-etnografiskt över sig, det var här och nu hela vägen.

God musik kan stanna tiden, den borgerliga, socialt definierade tiden, och teleportera en till ett annanstans, fjärran från vardagens banaliteter och förvirring. Det brukar kallas hänförelse. Fläsket Brinner arbetade fram denna musikens ögonblicksnärvaro där var och en av de fem musikerna gjorde sitt personliga inslag i varpen. Som publik uppfattade vi i ögonvrån skyttelns rörelse när den tonande jacquardväven växte fram.
Vederbörligen hänförda, var befann vi oss alltså? Rent fysiskt naturligtvis fortfarande i Crescendos brunmurriga lokal, sittande på våra rumpor. Arrangören krävde sannerligen sitzfleisch av dem som kom för att uppleva Fläsket Brinner. Dansa? Otänkbart. En armé av stolar i snörräta rader belägrade golvet. Självfallet skulle en resolut aktion av ett antal 40-talister med mycket golf i benen lätt ha kunnat avlägsna detta hinder för rörelsefriheten, men publiken satt lydigt kvar på anvisad plats.

Här kan man ana en djup spricka som skiljer nuets mentalitet från den tid då Fläsket Brinner och deras kärnpublik var fullständiga färskingar. År 2003 är det drag utan drog. Sitt still och lyssna. Sedan paus och drog utan drag. Marsch till pubavdelningen för en öl. Därefter drag utan drog igen. Fläsket Brinner var värda större hänsyn från arrangörerna så här i början av sin reinkarnerade existens.
Genom att använda stolar som spanska ryttare förvaltar Crescendos ansvariga en perverterad föredragshållarinställning till levande musik som är beklämmande i sin glädjedödande inskränkthet. Jag vädjar till dem: tänk på jazzens historia, besinna er.

BOO CASSEL