FREDAG 30 SEPTEMBER 2005

Fläsket Brinner inte längre utbränt

Fläsket Brinner har aldrig haft som mål att låta som de gjorde förr.
De har kvar sitt gamla koncept, mycket improvisationer och nästan ingen sång, och vill gärna generera samma energi som för 35 år sedan.

I kväll står Fläsket Brinner på scenen på Kåren i Eskilstuna som kronan på verket efter ett framträdande med Sanna Carlstedt och Pugh Rogefeldt.
Manskapet är Erik Dahlbäck, trummor, Bengt Dahlén, gitarr, Tomas Jutterström, orgel, Anders Ekholm, sax och Göran Lagerberg, bas.
Det är gamla goda vänner och ett par ovänner som hängt ihop, inte alltid överens eller ens sams, sedan tiden för de stora gärdesfesterna i Stockholm.
- Vi var väl ett av de första banden på proggscenen. Innan vi blev bortskuffade av alla dessa dansbandliknande grupperna med politiska budskap, säger Erik Dahlbäck.
- Det var vi och Samla Mammas Manna som trycktes bort från scenerna.

Musiken i huvudrollen
Erik Dahlbäck som alltid gillat musik, och som alltid haft avsevärt svårare för sång, har alltid tyckt att musiken borde få spela huvudrollen i några skyddade reservat. Visserligen Fläsket Brinner från och till prövat lite försiktigt med konventionella sånger, och även i dag jobbar krafter inom bandet för att få sången accepterat som en del av bandet.
- Det blir inte utan strid, säger Erik. Nej, men det är sant. Jag tycker det sjungs så mycket och nästan överallt i alla möjliga sammanhang. Och nästan aldrig särskilt bra... Det finns undantag från regeln men de är inte så många.
Göran Lagerberg som hoppat in som basist i Fläsket Brinner får dock fullt godkänt. Han kan sjunga. Frågan är ändå om han måste.
Fläsket brände ut sig i omgångar under ett par ganska hektiska år under 70-talet. Erik Dahlbäck lämnade bandet under några år och ersattes av Bosse Skoglund. Men bandet återbildades sedan och jobbade på fram till nästa uppbrott 1981.
- Det var direkt efter en ganska knackig spelning som vi rök ihop inför öppen ridå. Vi skildes verkligen inte som vänner.

"Niklassons förtjänst"
- Nu flera år senare kan vi jobba ihop igen, och det är väl mycket Torsten Niklassons förtjänst som engagerat oss på de här rockbåtarna.
Och som nu även svarar för arrangemanget i Eskilstuna i kväll.
- Han ville se oss tillsammans och i och med att han var ute i så väldigt god tid så kändes det ofarligt att tacka ja.
Men inför första återföreningen kändes det nästan lite overkligt.
- Vad skulle vi möta för slags publik? Skulle det stå ett gäng otroligt luggslitna gamla herrar längst fram? Men nej, det var mer folk i samma ålder som min egen yngste son. 20 bast. Och folk som snudd på kan mer om musiken vi spelade förr än vad vi minns själva.
- Några av dem reser väldigt långt för att se oss. Det fattar jag inte alls. Ett gäng gamla gubbar på scenen ska det vara något att se?